Vi seglade in mot Bai Hanavave (Bay of Virgins) och kunde där se tre andra segelbåtar. Det första som slår en när vi seglar in mot bukten är dess otroligt vackra miljö. Ord räcker inte till. kan inte Tyvärr ingen av svenskbåtarna som vi lämnade Isabelle tillsammans med. Slängde ankar lite längre in på ca 10 meters djup. Buktens botten är väldigt brant och de andra båtarna hade lagt sig på ca. 20 meters djup. Med tanke på vår totala ankarkätting inte är mer än ca 35-40 meter lång och att vi ankring ska det läggas minst tre gånger djupet.
Det första vi gjorde när vi kom fram var att börja göra Uhuru fin igen. Hon såg nämligen inte något grann ut efter 27 dagar på det stora havet. Det visade sig vara mycket arbete för att få henne fin. En del alger satt som sten och vi var tvungna att skrubba hårt vilket tog på krafterna och mycket tid.
Första dagen orkade vi inte åka in till ön så vi stannade kvar på båten. Under tidig kvällning kom en liten lokal båt med två killar i 20 årsåldern upp till oss. Vi bjöd ombord dem och serverade lite romdrinkar vilket var uppskattat. De kunde inte så jätte mycket engelska men vi lyckades kommunicera en del. Bestämde att vi skulle gå upp till vattenfallet nästkommande dag med den ena killen.
På morgonen landsatte vi dingen och åkte vid 09 tiden in till byn. Träffade då mannen som ägde en större (45 ft) äldre katamaran. Vi hade hört på vår VHF radio de sista 200 distansen om en katamaran som verkade ha problem. Det visade sig att han förlorat styrförmågan på båten. Som tur var lyckades han få kontakt med en båt som bogserade honom till Fatu Hiva.
Vi gick med mannen (som kunde mer franska än vi) till polisen för att säga till att vi kommit dit med vår båt. Fatu Hiva är egentligen en Port of Entry, dvs, en port där man kan klarera in. Polisen såg inte ut som en vanlig polis, ingen uniform. Han bar vanlig klädsel, dvs t-shirt, shorts och sandaler. Polishuset var hans egen bostad. Det gick bra att stanna några dagar sa han.
Därefter letade vi upp Jacks hem. Vi skulle ju upp till vattenfallet. Det visade sig dock inte vara någon bra dag för ett besök vid vattenfallet denna dag så vi stannade kvar i deras trädgård och blev bjudna på mat vid lunch. Det bjöds på grillat kött och pommes samt en fiskrätt från Marquesas bestående av rå fisk, kokosmjölk, lime, vitlök och lök. Efter lunchen frågade John, fadern i huset, om han kunde få en flaska rom. Det kändes lite konstigt men vi vande oss vid tanken. Det är så det går till här. Vissa saker har dem svårt att få tag på och en middag i utbyte mot något är kutym.
Nästa dag tog vi våra ben på promenad. Efter 27 dagar till sjös var vi relativt otränade. Gick några kilometer till vi kom upp vid en utsikt där havet låg framför oss med dalarna vid sidan. Vackert! På tillbaka vägen hade vi verkligen känningar i våra ben men det var väl värt ansträngningen. Pallade lite lime och grapefrukt på vägen tillbaka. På ön växer det bananer, grapefrukt (som är mycket sötare och större än hemma), lime överallt, mango (tyvärr ej säsong nu), papaya, kokosnötter etc. På kvällen åt vi middag bestående av olike typiska marquesiska rätter med fyra andra båtar. Kvinnan som lagade maten har gjort det i över 20 år för seglare som oss. Dock var det något saftigt pris, 25 usd, vilket vi inte visste förrän tidigare samma dag. I vilket fall som helst var det kul att få smaka deras typiska mat.
Ibland blir man verkligen överraskad. På morgonen när vi vaknade upp får vi se Sy Albertina ligga för ankar i bukten. Vi som var säkra på att de andra svenskbåtarna hade valt någon annan ö. Det visade sig att Bernt haft mångfladig otur. Sönderslitet storsegel, autopilot som lagt av, fall-vajern till genuan gått av, repen till vindrodret nötts av. Han hade haft det för jävligt. Visade sedan runt honom i byn som vi hunnit bekanta oss med. Passade på att byta bort lite rom och fiskedrag mot en tiki (en typ av träfigur). Även Bernt passade på. Han bytte bort ett par askar med ammunition och det var verkligen hårdvaluta. Med tanke på hans stora utbud av ammunition på båten hade han kunnat byta till sig ett helt hus. Vid två tiden mötte vi upp Jack som tog oss till vattenfallet. Det tog cirka en timme att gå i den hårda terrängen. Vattenfallet var 60 meter högt och det föll en del vatten. Dock inte högsäsong men det räckte gott till att stå under för att njuta. Väl tillbaka och någon timma senare tog vi med oss Bernt till Johns familj där vi skulle äta middag. Bjöds på kyckling, ris och den traditionella råa fisken. Efter middagen började Bernt få allt mer ont i sin axel/skuldra. Jack ringde då sin vän som var doktor och massör som efter 15 minuter kom till huset. Han masserade i 45 minuter. En sak måste man säga. Dem är väldigt gästvänliga här. Vi gav dem ett par paket cigaretter, vin, nybränd cdskiva med musik och lite chips.
Innan vi kom till Marquesas visste vi inte så mycket om deras samhälle. Vi trodde dock inte dem hade så gott ställt som de faktiskt har. Nästan alla hus har tv med egen parabol, mobiltelefon och en del har fast telefoni, kyl och frys, aluminium dingar/båtar, etc. Det finns en liten butik vars utbud är relativt magert men man finner en del konserver, ketchup, fryst kött, läsk, etc. 1,5 liter Coca Cola kostar 490 polynesiska franc vilket motsvarar 38 svenska kronor.
Morgonen efter var det dags att dra vidare mot Nuku hiva. En tripp på 125 distans (ca ett dygn).
