Rangiroa (Tuamotu)

Kom fram till vår andra atoll, Rangiroa, runt lunchtid. Hade ingen vind förrän de sista sex timmarna då vi kunde hissa segel. Passagen Tiputa gick utan problem. Hade en medströms fart in runt 5-6 knop. Ankrade upp mittemot det fina resortet Kia Ora som består av 78 lyxiga bungalows. En del pålade över vattnet och andra längs strandkanten. Vattnet är helt underbart klart och turkost. På morgonen kan man se ankaret på botten, 10 meter ner. Bäst sikt är det precis utanför samt i passagen. Inga problem att se botten på 20 meters djup.

 

Rangiroa är världens näststörsta atoll och det bor cirka 2000 invånare. Det finns ett par resort och några pensionat. Den största aktiviteten på ön är dykning med sina fem dykshopar. Dock inte vidare billigt, som allt annat i Franska Polynesien, att dyka, ca.. 500kr per dyk. En flaska Absolut vodka kostar ca 450kr, 2 liter coca cola 35-40kr etc.

 

Dag nummer två träffade vi på Kevin, en 23 årig amerikansk kille som var crew på segelbåten Carisma, en 53 ft ketch.. Satt och snackade en del i sittbrunnen. Trevlig kille! Det är inte ofta vi möter yngre personer vilket är lite synd. Han hade mönstrat på i mexiko och skulle vara med på båten t.o.m. Tahiti för att sen flyga hem. Tidigare på dagen hade varit och handlat lite i butiken (eller magasinet som det heter här). Maten på Uhuru börjar bli något enformig nu på grund av vårat utbud av konservmat. Därför kändes det nu härligt att få lyxa till det med entrecote.

 

Dagen efter var det dags att snorkla. Som ni förstått tycker vi om världen under ytan. Testade två gånger i passagen men det var inget liv alls där. Konstigt tyckte vi med tanke på allt prat om dykning i passagen. När man snorklar i passagen/kanelen hoppar man ner i vattnet med en lina fast i dingen som man håller i. Sen tar tidvattenströmmen ut eller in i kanalen beroende på tidpunkt. Behöver alltså inte anstränga sig! När vi åkte tillbaka från snorklingen vinkade besättningen på Carisma in oss. Bjöd ombord oss på öl och iste och snacks. Stannade där ca. en timme och fick bra tips på snorklingsplatser. Kapten och frun skulle äta på hotellet på kvällen så vi bjöd över Kevin på middag. Hade en riktigt trevlig kväll och bytte mp3 musik med varandra.¨

 

Vinden hade ökat vridit sig allt mer mot väst vilket innebar att vi inte var skyddade. Det blev rulligt på Uhuru i ett par dagar och de andra båtarna såg inte ut att ha det bättre. Åkte in till land för att slippa rullandet. På tisdag var vinden äntligen normal igen. Passade på att hyra cyklar för att se oss om. Cyklade den 10 km långa vägen. Motion! Stannade till och för smakprovning av det inhemska vinet som görs här. Konstigt nog heter det Tahiti och inte Rangiroa. Gott men något dyrt (250kr flaskan) för oss. Åt lunch (vilket nu är lyx till skillnad från vår vardag i Panama), Hamburgare och pommes kostade ca 65 kr vilket inte är så farligt. En gemensam nämnare är att man alltid får väldigt mycket mat serverad här i Franska Polynesien. Garanterat mätt! Väl tillbaka på Uhuru dök vi ner för att kika på kättingen som naturligtvis hade fastnat i lite korall. Kämpade ett tag med den.

 

Onsdagen bjöd på dykning. Servicen var dock inte den bästa, eller i alla fall inte så som vi är vana vid. Här fick man plocka ihop sin egen utrustning och bära ut den till båten. Tillbaka från båten fick man konka den i land dessutom. I Belize hade vi underbar service. Förutom det omvända det precis nämnda fick man färsk frukt, varm handduk, foto-cd med bilder från ens dyk och vatten mellan dyken. Hursomhelst. Vi hade bestämt att vi ville göra ett ingående tidsvattendyk genom passagen för att det var bättre chans att se stora djur. Precis när vi hoppat ifrån båten får vi sällskap av en delfin. Tyvärr ingen längre stund. Utöver det var dyket relativt tråkigt. Driftdyket var dock lite små tufft i sig då man gled med strömmen i 5-6 knop. Vi nöjde oss med ett dyk.

 

För att gottgöra det mindre bra dyket tog vi dingen på snorklingstur. Först till den lilla motun (liten ö) innanför passagen. Här fanns vi bra snorkling med mycket fisk, en del stora stim och koraller. Testade återigen passagen men det var dålig sikt på grund av utgående vatten. Drog oss därför utanför passagen på delfinjakt. Fann dem ett par gånger men varje gång vi hoppade i (ca. 50 meter från dem) försvann dem.

 

På fredagen kastade vi loss mot Blue Lagoon. En lagun som finns mellan revet och några motus. Det tog oss 4,5h att ta oss de ca 20 distansen. Med tanke på att sjökorten inte stämmer väldigt bra här tog Andreas dingen för att undersöka hur det såg ut. Kort efter ankringen hoppade vi i dingen och körde mot lagunen. På väg dit får vi syn på ett stort stim med svartfenad haj, ca 30-40 st, ca. en meter långa simmandes precis vid ytan. Lagunen var väldigt fin.

 

Kommande morgon tog vi upp dingen och motorn. Runt 09 tiden kastade vi loss för att ta oss till Tahiti, en seglats på ca 210 distans. Kom fram till Tahiti på måndagen kl. 14:00 lokal tid. 

 

Manihi (Tuamotu)

Vi kastade loss från Nuku Hiva en dag tidigare, d.v.s. på tisdagen. Fick en bra segling direkt med vindar runt 7 ms om gav oss fart runt 6,5 kt. Hade i början lite mer svallvågor men dem kom att avta efterhand. Mestadels hade vi ok vindar och behövde bara starta motorn en timme under en stiltje. Siktade land när vi befann oss 10 distans från Atollen Manihi. När vi väl kommit upp i höjd med atollen avtog vinden mer och mer och tillslut fick vi köra motorn för att komma fram i tid. Vilken tid kanske ni undrar?

Om man ska in i lagunen på en atoll måste man gå genom en passage som ofta inte är särskilt bred. Alla atoller har inte passager vilket i sin tur innebar att det inte går att komma in med båten. Vid vissa finns det dock möjlighet att ankra skyddat utanför. Hursomhelst, kan det bli kraftiga strömmar, upp till 9 kt, i passagerna när tidvattnet vill in och ut. Det tar ungefär 6 timmar mellan hög och lågvatten och samtidigt vill man få in i lagunen när solen står högt för att kunna se korallhuvuden.

Vår färd genom passagen gick bra. Vi var lite tidiga (en timma) och hade en ström runt 4 kt. Höll ca 2-2,5 kt genom passagens 100-150 meter. Passgen på Manihi räknas som en av de lättare i Tuamotu. Vi vill inte prova oss på de svåraste! Manihi är även väldigt civiliserat vilket vi ser positivt. Väldigt bra utmärkning inne i lagunen med lysande bojar vilket gör navigeringen enkel, både med segelbåt samt dingen.

En atoll kan befinna sig i olika steg i utvecklingen. Från början är det är upphöjd atoll vilken ser ut som en hög vulkanö. Med tiden sjunker ön och tillslut är det en fullt utvecklad atoll som består av så kallade motus (småöar) och rev vilka tillsammans bildar en rund/oval inneslutande lagun. Småöarna är till största del täckta med kokospalmer.

Satte ankare runt 16 tiden där även tre andra båtar låg. Hade närmare kanalen sett den holländska båten Sabatucal ankrade närmare passagen. Vet inte varför, man överallt vi går så träffar vi denna båt åter och återigen. När vi besöker dem brukar vi alltid få teckningar från tvillingarna Evie och Peter (5 år gamla) och dem vinkar alltid friskt när dem ser oss.
Efter första ankringen dök Karin i för att se om ankaret låg bra. Tyvärr inte och vi fick ankra om. Problemet i vissa atoller är att ankringen är väldigt djup. Sabatucal låg t.ex. på 30 meters djup vilket är väldigt mycket. I regel ska man lägga ankarlina/kätting för tre gånger djupet. På Uhuru finns bara 35 meter kätting (har dock 10 meter extra vi kanske ska förlänga med). Dock kan vi inte lägga oss för djupt i vilket fall som helst då vi måste orka dra upp allt för hand (inget ankarspel). Där vi ankrade visade ekolodet 11 meter.

Äntligen har vi kommit till paradiset! Härligt turkost vatten längs öarna med höga vajande palmer. Vattnet är varmt och man kan ligga i hur länge som helst. På kvällen ser vi på film i sittbrunnen. En lokal motorbåt stannar till vid Uhuru. Mannen heter Fernando och berättar om en picknick på en stor yacht/motorbåt han och familjen precis varit på med några seglare. Fernando kom att betyda väldigt mycket för våra härliga upplevelser på Manihi. Varje morgon kommer han förbi med nybakat bröd från hans eget bageri. En mer positiv, gästvänlig och glad person har vi nog aldrig träffat. Fernando är runt 40-45 år och mormon.

Dag nummer två åker vi in till huvudön och strosar omkring. De två matbutikerna som finns är tyvärr stängda p.g.a. helgdag. Bebyggelsen är fin och relativ lik den i Marquesas. Slappade resten av dagen och avslutade med film i sittbrunnen.

Dag tre började vi med lite fiske från båten. Vi hade hört att det nu var säsong för groupers (fisksort) och vi försökte därför prova vår fiskelycka. Dock hade vi inte mycket till bete. Efter att vi provat skinka och potatis fick vi slutligen napp med russin som bete. En papegojfisk att använda som bete för groupern. Tog dinge och åkte ut till ett annat ställe för att testa fiskelyckan där. Fick napp efter en minut. En mycket vacker och färgglad fisk som tyvärr inte såg ätbar ut (se fotoalbum) och därför fick komma tillbaka till vattnet. Avslutade fisket och snorklade lite. Förflyttade oss till passagen där vi hört snorklingen skulle vara bra och nu var det slackvatten (inte mycket ström). Vattnet här vara klarare och det fanns en del fisk. Tillbaka på Uhuru kom en dykbåt upp till oss och informerade om dykpriserna. Något dyrt tyckte vi, 550kr för ett dyk (en tank). Andreas gav honom ett förslag på två dyk för 750kr vilket han direkt sa ja till. Dykning nästkommande dag.

Eftermiddagens aktivitet tillbringade vi med tre andra segelbåtar. En tur till pärlfarmen med Fernando. Turen var intressant. Vi åkte ut till olika bojar där han plockade upp och visade de olika stegen i odlingen. Därefter åkte vi till hans station där ostronen bearbetas för att producera pärlor. Turen avslutades med att var och en fick ett oöppnat ostron i hoppet att finna en pärla inuti. Alla fick där i varsin pärla.

Upp tidigt (07:00) för dykning. Dykbåten plockade upp oss runt 07:30 och därefter begav vi oss till hotellet (där dykshopen) låg. Vid betalningen blev det lite konstigheter. Han hade missförstått mitt förslag (engelskspråklig begränsning från hans sida) men vi behövde bara betala det pris jag föreslagit.

Första dyket var i passagen. På morgonen är det vanligt att manta (typ av rocka) kommer in där. Förutom oss två var det ett ungt brasilianskt par samt divemasterns fru. Sikte i vattnet var bra. Efter ett par minuter där nere får vi syn på den första mantan. Häftigt!! Vi hade fått instruktioner att greppa tag i en sten/korall och ligga stilla för att få dem så nära som möjligt. Dem verkade nyfikna och kom ganska nära (5 meter). Har man tur kan de simma precis ovanför en. Tyvärr hände inte det. De största var ca tre meter mellan vingspetsarna. Utöver manta såg vi väldigt mycket färgglada fiskar och några mindre hajar. Vid ett tillfälle tog divemastern fram en fiskbit och gav den till en stor bläckfisk (50-60 cm lång) som låg inkrupen och verkade sova. Tillslut efter lite påtryckning käkade han upp fiskbiten. Såg även en simmande bläckfisk, ca 30-40 cm lång). Medeldjup ca 22 meter. Djupast 30 meter.

Efter dyket lämnade dykbåten av oss vid Uhuru. Nästa dyk var fyra timmar senare på utsidan av atollen. Andreas hade som vanligt fått sin huvudverk efter dyket. Drack och åt en massa. Tillslut fick det bli ett par panodil för att orka med andra dyket vilket hjälpte.

Andra dyket var som sagt på utsidan vid revet. Tog 15 minuter med båten. Hoppade i och får uppleva en så helt otrolig sikt/klart vatten. Sikten var mellan 30-40 meter. Det fanns otroligt många olika färgglada fiskar. De sista 15 minuterna låg vi på ca fem meters djup och höll fast oss i korallerna när divemastern öppnade upp en bur med fiskmat. Det kryllade med färgglada fiskar och 7-8 hajar (svartfenad).

På kvällen var vi bjudna hem till Fernando på middag. Fick köra i mörker med dingen men tackvare den goda utmärkningen med lysande bojar var det inga problem att ta sig fram i högsta fart. Även de andra två båtarna (Cats paus IV och Turun) var bjudna. Innan maten visade Fernando oss runt. Först till hans bageri där byns bröd bakas. Modern utrustning. Han berättar om hans verksamhet, vad saker och ting kostar, vinsten som genereras, bidragen från Frankrike etc. Han berättar om sina planer att öppna ett bageri på en annan atoll, om att ev. bygga ut en marina för cruisers osv. Och upp till det har hans sin pärlfarm. Tuamotus Ingvar Kamprad! Alla seglarna fick skriva i en bok han hade som minne. Alla fick även ett exemplar av mormonbibeln. 

Middagen är helt otrolig. Totalt är vi 10 personer runt bordet. På bordet är det framdukat så mycket mat att man tappar ögonen. Pommes, ris, biffkotletter, ostron, någon annan form av skaldjup, kyckling, grönsaker, såser, potatisgratäng, fisk och lite mer. Inte nog med det, det är i överflöd av allt. När vi ätit oss proppmätta återstår hälften av all mat. Under middagen pratar vi om alla olika ämnen och har en väldigt härlig stämning. De andra cruiserna är riktigt sköna och trevliga personer. Vi har aldrig varit maken om en sån gästvänlighet som Fernando och hans familj visar.

Bestämde oss för att snorkla vid samma plats som vi dök utanför atollen igår. Bra sikt men inte lika bra som igår. Såg en del svartfenad haj och de vanliga fiskarna. Åkte därefter in till byn för att äta hamburgare. Kostade runt 70kr med dryck och pommes. Det mest roliga var att vi var dem första som de hade ordnat bord och stol att sitta på. Verkar vanligast att man tog med maten  Åkte på eftermiddagen över till Sabatucal för att gratta Avie och Peter med några små presenter vilka dem blev väldigt glada för. Bjöds på tårta! På kvällen var vi bjudna över till båten Cats Paus IV. Dem bjöd på romdrinkar, snacks och senare även på mat. Båten Turun var också där. Båda båtarna är från Kanada. En väldigt trevlig kväll med väldigt trevligt sällskap.

Före vi kastade loss på torsdagen (15 maj 2008) köpte vi en sträng med 20 ostron av Fernando för att finna pärlor. Totalt 19 pärlor varav 14 var bra enligt Fernando. Kastade loss runt 15 tiden för att bege oss till världens näst största atoll, Rangiroa, 92 distans = ca 20 h.

Ankom till Rangiroa kl 12 den 16 Maj 2008. Kommer bli här ca. en vecka.

Nuku Hiva (Marquesas)

Nuku Hiva, Marquesas (Franska Polynesien)

Seglingen från Fatu Hiva gick utan större problem. Hade god segling de första 2-3 timmarna därefter kom vinden att pendla lite upp och ner. Fångade en tonfisk på ca 4-5 kg som vi tillagade omgående. Senare på kvällen började Karin må illa och Andreas tog därför större delen av nattpasset. Tidig morgon började även Andreas må dåligt i kistan. Kom fram till Nuku Hiva kl 09:30. (alltså 27h totalt).

Innan vi hade lagt ankar började de holländska båtarna, som vi lärt känna sedan Panama, ropa upp oss på radion. Landsatte snabbt dingen och åkte över till Sabatucal för lite kaffe och prat. Pete gav oss liten guidning över faciliteterna och orientering över byn.

Vi orkade inte åka in till land vår första dag med tanke på att vi inte hade fått sova så mycket. Somnade runt 16 tiden i sittbrunnen och sov till solnedgång. Därefter raka vägen till sängs. När vi vaknar upp nästa morgon kommer Sy Albertina in. Runt lunchtid åkte vi tillsammans in för att utforska byn. Till skillnad från Fatu Hiva är det en mer kommersiell by. Här finns flera restauranger, matbutiker, Internet, bensinstation, många fina och nya fyrhjulsdrivna bilar, fina hus (villor) etc. Det märks att vi kommit till Polynesien, särskilt om man tittar på priserna. Åt en lunch på en enkel restaurang, kostade oss ca 70 kronor. Senare på kvällen testade vi Pizza på ett annat ställe. En liten pizza, storleksmässigt som en Pelles-Pizza kostade 100 kronor. Ölen ca 55 kronor. Pizzan var väldigt god och konstigt nog blev man mätt.

Kommande morgon gick vi upp tidigt, 04:45 för att få uppleva deras lördagsmarknad. Marknaden har öppet mellan 04-07. Här kunde man köpa grönsaker, bakverk, frukt, fisk, etc. Inget billigt men det hade vi inte förväntat oss heller. Det spelades live musik med lite ukulele (liten gitarr) tillsammans med vanlig gitarr och ngt mer instrument. Denna musik är helt underbar och verkligen associerad med Polynesien.

Gör inte så överdrivet mycket på dagarna utan vi försöker slappa lite. Gick en sväng till hotellet och tog färskpressad grapefruktjuice. Något dyrt, ca. 50kr. På kvällarna har vi tittat på film i sittbrunnen vilket känns avkopplande. Blir inte att äta ute särskilt ofta på grund av prisnivån.

På onsdag kastar vi loss mot atollen Manihi i Tuamuto. 480 distans och vi hoppas kunna nå dit på tre dygn. Vi kommer att ha Internet överallt i Franska Polynesien. Vi väljer att besöka de turistiga atollerna för att vi gillar det (förutom prisnivån). Det ger oss chans att bland annat dyka i atollerna.

Fatu Hiva (Marquesas)

Vi seglade in mot Bai Hanavave (Bay of Virgins) och kunde där se tre andra segelbåtar. Det första som slår en när vi seglar in mot bukten är dess otroligt vackra miljö. Ord räcker inte till. kan inte Tyvärr ingen av svenskbåtarna som vi lämnade Isabelle tillsammans med. Slängde ankar lite längre in på ca 10 meters djup. Buktens botten är väldigt brant och de andra båtarna hade lagt sig på ca. 20 meters djup. Med tanke på vår totala ankarkätting inte är mer än ca 35-40 meter lång och att vi ankring ska det läggas minst tre gånger djupet.

Det första vi gjorde när vi kom fram var att börja göra Uhuru fin igen. Hon såg nämligen inte något grann ut efter 27 dagar på det stora havet. Det visade sig vara mycket arbete för att få henne fin. En del alger satt som sten och vi var tvungna att skrubba hårt vilket tog på krafterna och mycket tid.

Första dagen orkade vi inte åka in till ön så vi stannade kvar på båten. Under tidig kvällning kom en liten lokal båt med två killar i 20 årsåldern upp till oss. Vi bjöd ombord dem och serverade lite romdrinkar vilket var uppskattat. De kunde inte så jätte mycket engelska men vi lyckades kommunicera en del. Bestämde att vi skulle gå upp till vattenfallet nästkommande dag med den ena killen.

På morgonen landsatte vi dingen och åkte vid 09 tiden in till byn. Träffade då mannen som ägde en större (45 ft) äldre katamaran. Vi hade hört på vår VHF radio de sista 200 distansen om en katamaran som verkade ha problem. Det visade sig att han förlorat styrförmågan på båten. Som tur var lyckades han få kontakt med en båt som bogserade honom till Fatu Hiva.
Vi gick med mannen (som kunde mer franska än vi) till polisen för att säga till att vi kommit dit med vår båt. Fatu Hiva är egentligen en Port of Entry, dvs, en port där man kan klarera in. Polisen såg inte ut som en vanlig polis, ingen uniform. Han bar vanlig klädsel, dvs t-shirt, shorts och sandaler. Polishuset var hans egen bostad. Det gick bra att stanna några dagar sa han.

Därefter letade vi upp Jacks hem. Vi skulle ju upp till vattenfallet. Det visade sig dock inte vara någon bra dag för ett besök vid vattenfallet denna dag så vi stannade kvar i deras trädgård och blev bjudna på mat vid lunch. Det bjöds på grillat kött och pommes samt en fiskrätt från Marquesas bestående av rå fisk, kokosmjölk, lime, vitlök och lök. Efter lunchen frågade John, fadern i huset, om han kunde få en flaska rom. Det kändes lite konstigt men vi vande oss vid tanken. Det är så det går till här. Vissa saker har dem svårt att få tag på och en middag i utbyte mot något är kutym.

Nästa dag tog vi våra ben på promenad. Efter 27 dagar till sjös var vi relativt otränade. Gick några kilometer till vi kom upp vid en utsikt där havet låg framför oss med dalarna vid sidan. Vackert! På tillbaka vägen hade vi verkligen känningar i våra ben men det var väl värt ansträngningen. Pallade lite lime och grapefrukt på vägen tillbaka. På ön växer det bananer, grapefrukt (som är mycket sötare och större än hemma), lime överallt, mango (tyvärr ej säsong nu), papaya, kokosnötter etc. På kvällen åt vi middag bestående av olike typiska marquesiska rätter med fyra andra båtar. Kvinnan som lagade maten har gjort det i över 20 år för seglare som oss. Dock var det något saftigt pris, 25 usd, vilket vi inte visste förrän tidigare samma dag. I vilket fall som helst var det kul att få smaka deras typiska mat.

Ibland blir man verkligen överraskad. På morgonen när vi vaknade upp får vi se Sy Albertina ligga för ankar i bukten. Vi som var säkra på att de andra svenskbåtarna hade valt någon annan ö. Det visade sig att Bernt haft mångfladig otur. Sönderslitet storsegel, autopilot som lagt av, fall-vajern till genuan gått av, repen till vindrodret nötts av. Han hade haft det för jävligt. Visade sedan runt honom i byn som vi hunnit bekanta oss med. Passade på att byta bort lite rom och fiskedrag mot en tiki (en typ av träfigur). Även Bernt passade på. Han bytte bort ett par askar med ammunition och det var verkligen hårdvaluta. Med tanke på hans stora utbud av ammunition på båten hade han kunnat byta till sig ett helt hus. Vid två tiden mötte vi upp Jack som tog oss till vattenfallet. Det tog cirka en timme att gå i den hårda terrängen. Vattenfallet var 60 meter högt och det föll en del vatten. Dock inte högsäsong men det räckte gott till att stå under för att njuta. Väl tillbaka och någon timma senare tog vi med oss Bernt till Johns familj där vi skulle äta middag. Bjöds på kyckling, ris och den traditionella råa fisken. Efter middagen började Bernt få allt mer ont i sin axel/skuldra. Jack ringde då sin vän som var doktor och massör som efter 15 minuter kom till huset. Han masserade i 45 minuter. En sak måste man säga. Dem är väldigt gästvänliga här. Vi gav dem ett par paket cigaretter, vin, nybränd cdskiva med musik och lite chips.

Innan vi kom till Marquesas visste vi inte så mycket om deras samhälle. Vi trodde dock inte dem hade så gott ställt som de faktiskt har. Nästan alla hus har tv med egen parabol, mobiltelefon och en del har fast telefoni, kyl och frys, aluminium dingar/båtar, etc. Det finns en liten butik vars utbud är relativt magert men man finner en del konserver, ketchup, fryst kött, läsk, etc. 1,5 liter Coca Cola kostar 490 polynesiska franc vilket motsvarar 38 svenska kronor.

Morgonen efter var det dags att dra vidare mot Nuku hiva. En tripp på 125 distans (ca ett dygn).

Stilla Havet

Söndagen den 30 mars 2008 kastade vi loss för att ta oss de ca 3000 distansen till Fatu Hiva i Marquesas. Efter ett par timmar kastar vi i fiskelinan för att pröva lyckan, eller ja det blev väl mer olycka. Fick nämligen napp, ett stort napp som gjorde att spö och rulle flög i. Jahopp. Det var det. Första dagen. Grr. Lyckades iaf sätta ihop en sofistikerad anordning gjord av en svarvad pinne och tjock 0.8mm lina. Andreas och Bernt hade ju satt igång fisketävling dem emellan. Ja det här var ju som gjort för att misslyckas.

 

Mer roligt däremot var att alla tre svenskbåtarna som kastade loss samtidigt hade radiokontakt med varandra. Lite då och då ropade vi på varandra på VHF. Den här kontakten hade vi i ca tre dygn. Därefter tog vi på Uhuru en mer sydlig kurs för att finna vinden. För att någon vind var det knappt på tal om. De första tre timmarna kunde vi segla därefter fick motorn göra jobbet. Bernt ropade upp oss och undrade om vi ville låna hans fiskerulle han hade i reserv. Han låg kanske 0.5 sjömil framför så vi gasade på för att närma oss. Inte långt kvar så dör motorn (!!!??). Va fan den skulle ju funka så fint nu. Öppnar snabbt huven och kan ganska omgående se att det läcker bensin från bensinfiltret. Det visade sig att inte vara helt åtskruvat. Åtgärdades. Bernt kom upp vid sidan och levererade fiskerullen.

 

Tre dagar och fortfarande ingen vind. Vi valde då att söka oss mer söder ut. Dock ville vi inte gå in i området från 90V-95V : 3S-8S där det enligt vår ruttplaneringsbok kommer mer sk. squall (små oväder med starkare vind och regn som varar i ca 30 minuter). Dessa squall är mindre kul att hamna i. Mycket beroende på att vinden kan öka på nolltid från noll till 15 ms (vilket är väldigt mycket om man är oförberedd). Sagt och gjort. Vid 94,50V 3S ändrar vi kursen mer Syd-Syd.väst. Motorn går och går men fortfarande ingen vind. Bensinen börjar tryta och till slut har vi bara en dunk kvar (25 liter) vilket ska sparas till ankring.

 

Det ena efter det andra squallet avlöser varann. Det ena mer dramatiskt än det andra. Det värsta squall vi hade visade vindhastigheten på vindmätaren 14ms och det var med vinden bakifrån (vilket betyder att den reella vindstyrkan var högre än vad visaren uppmätte. Vår hastighet höll under ca 3-4 minuter 11 kt innan vi fick ner segel. Kul med hög hastighet kanske vissa tycker. Det ska dock sägas att båten blir mindre stabil när det går så fort och den kan till slut snubbla. En annan sak som kan vara jobbigt med squall är att vinden ibland vrider sig. Ligger man på läns med segel 75-80 grader ut och den får för sig att gippa (bommen vill till andra sidan) kan det gå illa med segel, rigg och bom. Vi har en sk. bompreventer vilken ska motverka ofrivilliga gippar. Dock var den inte tillräckligt spänd under det hårdaste squallet vilket gjorde att den åkte lite som den ville. Som tur var blev inget skadat. Ett annat faktum är att man ibland kan bli något paralyserad av den snabba omväxlingen att man inte vet vad eller vem som ska göra något. Det uppstår att man skriker på varandra pga allvaret i stunden. Vidare kan det vara att man blir förvirrad och inte kan känna av vilket håll att styra mot, dvs var vinden kommer ifrån vilket kan resultera i ännu fler ofrivilliga gippar. Stundens allvar och dramatik uppstår inte särskilt ofta när dessa squall kommer. Det är under de stunder man har för mycket segel uppe som det blir på det viset. Vi är glada för att vi båda har bra seglarställ (Musto Race Performance) vilka är väl värda sina $$

 

Efter den ena dagen och natten med squall (inte ovanligt att vi hade fem per dygn) till den andra. Vi låg nu ändå på 103V 6S (uttala etthundratre grader väst, vilket är longituden och sex grader syd, vilket är latituden) och ändå fortsatte ovädret att förfölja oss. Vi var rätt så frustrerade och vissa nätter hade det inte blivit mycket sömn. Allt eftersom vi gått mer söder ut hade vi fått en motström ju mer sydlig kurs vi valde. Fram till nu hade vi inte ägnat mycket fundering varför så var fallet. Till slut visade det sig efter noggrant studerat kartan över strömmarna, att vi gick mot humboldtströmmen. Snabbt ändrar vi kurs mer väster ut och inte långt därefter kommer en bättre vind som tar oss fram. Squallen upphörde runt 105V.

 

Därefter kom väder att bli mer stabilt. Vinden höll sig ofta runt 5-8 m/s med undantag på två dygn av nästan stiltje (2,5 m/s) vilket bara gav en dygnsdistans runt 70.

 

Nattpassen har överlag gått bra. Andreas brukar ta första (18-21) och tredje passet (00-03) och karin tar passen mellan 21-00 samt 03-06. Det brukar dock ges möjlighet för lite mer sömn på morgonen. För att hålla sig pigg eller ett försök att pigga upp sig brukar vara att spela luftgitarr (AnreasJ) eller dansa till musiken i lurarna. Vidare är sysslorna inte många. Fartyg är väldigt ovanligt på den senare halvan av etappen så vi behöver inte spana så intensivt och kör knappt radarn. Radarn använder vi mer åt att upptäcka ev. squall. Kör nästan alltid med andra revet på nätterna.

 

För att inte tråka ut er med detaljer kan ska vi berätta lite kortfattat vad som hänt, dvs om det har hänt ngt av intresse för er.

 

-Såg sammanlagt tre fartyg. Ropade upp ett som svarade. Han var på väg runt Kap horn för att slutligen nå Brasilien. Han tyckte vi hade en väldigt liten båt för dessa farliga vatten, som han uttryckte sig. Frågade lite om väder och han sa att det inte såg ut att vara några faror.

 

-Fiskade kanske inte så mycket som vi hade tänkt. Det är nämligen smått jobbigt att rulla in linan på den svarvade pinnen. Fick dock upp en rätt stor och fin firre. Osäker på sort. Vägde runt 4-5 kg.

 

-Bakade kanelbullar vid två tillfällen, muffins ett par gånger samt brownies.

 

-Vågorna är ibland väldigt stora. Dock inte ofta dem bryter vid båten men när dem gör det håller man i sig. De tre-fyra sista dagarna hade vi väldigt harmoniska vågor jämfört med tidigare under seglatsen.

 

-Den perfekta vinden är inte ofta upplevd. För lite innebär att det slår i segel vilket får en att nästan gråta. Det är inte så bra för seglet och vi har inget i reserv för storseglet. Man blir ofta då väldigt frustrerad av dessa slagen. Löser det ofta genom att reva (minska segelytan) men det känns fel då vi egentligen vill ha mycket segel uppe p.g.a. lite vind och lite fart.

 

-Vad gör man under nästan 30 dagar på havet?

Läser, Läser, Läser, funderar, filosoferar tänker, tänker, justerar segel, lyssnar på mp3, bakar, äter, fikar, lagar mat (karin till 80%), räknar ner dagarna och fastslår tid och fart för att komma fram,   

 

-Delfiner!! Dessa härliga vattendjur, utstrålar verkligen glädje. Har haft ett antal besök av delfiner under den senare delen av etappen. Ett av besöken var verkligen stimulerande med tanke på att det bestod av mellan 100-200 lirare som simmade längs Uhuru. Havet har varit rätt så vågigt och det verkar dem gilla då de tar sats för att få upp farten och avslutar med ett hopp. Vissa hopp är helt enorma, fler meter upp i luften.

 

Det här var vår överlägset längsta etapp. Här efter kommer den längsta att vara 5-6 dagar. Skönt!

Isabelle – Galapagos

Nu trodde ni alla dar hemma at vi kastade loss mot Marquesas som vi nämnde i förra resebrevet. Vi beslöt oss dock för att ändå besöka ön Isabelle. Så gjorde även Bernt på Sy Albertina. Kastade loss på torsdagsmorgonen runt 06:30. Under de första 5-6 distansen såg vi väldigt mycket sköldpaddor och en del haj. Tyvärr dålig vind och gick för motor till 85% av de 45 distansen vi hade att ta oss. Framme runt 16 tiden.

 

Ankrade på tre meters djup. Nu var vi fyra svenskbåtar i viken; Sy Albertina, Crux, Blue Marlin och Uhuru. Efter en liten stund kom Roger från Crux över för att bjuda över oss på middag. Det blev en trevlig kväll och väldigt kul att få träffa fler svenskar att prata med. Runt 18 tiden kom en vattentaxi förbi. Ombord fanns hamnkaptenen som sa till att besättningen på Crux skulle komma förbi hans kontor nästa dag. Med tanke på att ingen av svenskbåtarna hade tillstånd att stannar här blev det lite oroligt. Det slutade med att dem fick betala runt 150-200 usd med tillstånd i några dagar. Trist. Vi kom att umgås med alla tillsammans under vistelsen här. Ett par kvällar var vi ute och åt god mat inne i byn. Det var något knivigt att varje kväll komma tillbaka till båtarna med dingen. Man kunde nämligen inte köra tvärs över pga sandbankar som låg i vägen. Därför blev det en lång omväg och denna var ngt svår att navigera i totalt mörker.

 

Andra dagen tog Andreas, Karin och Bernt dingen för att snorkla lite. Snorklingen blev dock inte långvarig då en patrullbåt kom upp till oss och informerade om att sådan aktivitet inte var ok. Blev inte helt klar över det hela men det verkade iaf som om att vi skulle behöva betala nationalparksavgiften på 100 usd/pers. Om man därefter på egen hand fick snorkla omkring med dingen förblev oklart. Klart var iaf att vi inte var sugna på att betala denna avgift vilket vi heller aldrig gjorde. Karin och Bernt fick iaf snorkla runt i 5 minuter med ett sjölejon.

 

Här på Isabelle är det bra mycket fler sjölejon än på Santa Cruz. Som tur är var dem aldrig så jobbiga som de var på ön Cristobal. Där var det inte ovanligt dem kom upp på båtarna och hade man dingen i vattnet var det garanterat att det låg ett par stycken en stund senare. Detta slapp vi som sagt och kunde ändå hela tiden se dem. Annat djurliv vi fick uppleva här var bland annat pingviner(!) och blåfotade boobies (en fågel som är helt otrolig att se på när den störtdyker efter fisk).

 

På söndagen kastade Albertina, Blue Marlin och Uhuru loss för att avklara den härliga sträckan på 3000 distans till Marquesas. Crux kastade loss dagen därpå. Det var kul att få uppleva Isabelle som bjöd på annat djurliv bland annat. Vi höll oss undan alla former av avgifter och så gjorde även Albertina och Blue Marlin. På denna ö fanns dessvärre inget Internet därav anledningen att detta resebrev inte blivit publicerat förrän nu. Bensin och diesel var billigt här! Vi betalade runt 1,5 usd per gallon (ca 2,50 kr litern). Diesel var ännu billigare.